Allt började med min far, Hans Wåhlstam, som i tidernas begynnelse utvecklade Ultra Gel, en produkt som skulle bli språngbrädan till framtiden.
Han lämnade jobbet på Barnängen och flyttade in i en källarlokal på söder. Dörrskylten Konsultbolaget R&D Nya Produkter och Stockholms Analytiska gav inte direkt sken av att vara ett spirande framtidslöfte. Men historien skulle visa annorlunda.
Ultra Gel såldes till sjukhus.”Good things die hard” och den produceras än idag och har varit grunden till hela vår produktutveckling. Fast till skillnad från då, när brist på egen tillverkning gjorde att en vän tog hand om produktionen, så har vi egen produktionslina.
Sådan far sådan son brukar man säga. Jag kanske inte hade hans läshuvud och akademiska intresse, men entreprenörskapet lockade. Även om just de insikten inte hade landat 1975 när ABBA’s ”S.O.S” och 10cc’s ”I’m Not In Love” toppade listorna och jag, som 15-åring, började jobbade extra hos pappa med att packa och posta Ultra Gel.
Fyra år senare klev pappa av, lockad av ett jobb som utvecklingschef på Mölnlycke. Två år senare, 1981, blott 21 år gammal tog jag steget fullt ut och axlade hela ägandet i bolaget. Samtidigt som mitt liv började på riktigt tog pappas liv slut. Han gick vid samma tidpunkt hastigt bort i ett astmaanfall.
Lokalen var inte stor, blygsamma 40 kvm. Försäljningsbudgeten var även den blygsam och byggde på att sälja analyser för 500 kr/dag och Ultra Gel för lika mycket. När jag inte nådde budget ringde jag upp kunderna för att fylla orderblocket. Jag tog in en kollega för att kunna växla upp samtalen och måste erkänna att vi lyckades över förväntan.
Extern tillverkning innebar sämre marginaler och vi hade svårt att få snurr på affärerna Istället skaffade vi en ny lokal på 80 kvm och drog igång egen tillverkning. Långt ifrån high-tech ska medges. I en 50 litersbunke med en hopsvetsad metallslev, ett vattenpass kopplad till en golvbrunn och vatten som hämtades manuellt i en tvåliterstillbringare från städskrubbskranen tillverkade vi mindre laddningar av vår dittills enda produkt.
Sådan far sådan son brukar man säga. Jag kanske inte hade hans läshuvud och akademiska intresse, men entreprenörskapet lockade. Även om just de insikten inte hade landat 1975 när ABBA’s ”S.O.S” och 10cc’s ”I’m Not In Love” toppade listorna och jag, som 15-åring, började jobbade extra hos pappa med att packa och posta Ultra Gel.
Fyra år senare klev pappa av, lockad av ett jobb som utvecklingschef på Mölnlycke. Två år senare, 1981, blott 21 år gammal tog jag steget fullt ut och axlade hela ägandet i bolaget. Samtidigt som mitt liv började på riktigt tog pappas liv slut. Han gick vid samma tidpunkt hastigt bort i ett astmaanfall.
Lokalen var inte stor, blygsamma 40 kvm. Försäljningsbudgeten var även den blygsam och byggde på att sälja analyser för 500 kr/dag och Ultra Gel för lika mycket. När jag inte nådde budget ringde jag upp kunderna för att fylla orderblocket. Jag tog in en kollega för att kunna växla upp samtalen och måste erkänna att vi lyckades över förväntan.
Extern tillverkning innebar sämre marginaler och vi hade svårt att få snurr på affärerna Istället skaffade vi en ny lokal på 80 kvm och drog igång egen tillverkning. Långt ifrån high-tech ska medges. I en 50 litersbunke med en hopsvetsad metallslev, ett vattenpass kopplad till en golvbrunn och vatten som hämtades manuellt i en tvåliterstillbringare från städskrubbskranen tillverkade vi mindre laddningar av vår dittills enda produkt.
Stärkta av (den relativa) framgången gjorde vi snart verklighet av våra tankar kring smakessenser för sprit och likörer som krängdes på en BP-mack i närheten. Det var nog mer ett roligt infall än en genomtänkt industriell tanke (men det skulle spela roll vid ett senare tillfälle). Man måste ju ha lite kul också. Glädje föder framgång och snart investerade vi ånyo i en större kostym; 120 kvm med labb och produktion. Med entreprenörens iver och påhittighet lyckades vi komma över en 500 liters tank som vi hittade på vinden på min gamla skola.
Om vi hade höga mål redan så blev de om möjligt ännu högre när en av våra kunder frågade om vi kunde producera schampo och tvål. Innan vi ens hade tänkt efter hade vi skaffat en 1500-literstank, monterat en propeller i botten och tejpat en doppvärmare vid öppningen. Längre hann vi inte förrän kunden gick i konkurs. En finansiell smäll för oss, och ett misslyckande. Men också en nyttig läxa.
Opåverkade av motgången harvade vi på, övertygade om att framgången låg runt hörnet. Det dröjde till 1983. Då ringde telefonen och ur luren kom rösten från en norrman vid namn Svein Hall. Han hade testat Ultra Gel och vill börja sälja till sjukhus i Norge. Visa av erfarenheten satsade vi inte alla pengar på samma häst utan började försiktigt med 1 ton.
Kort därefter frågade han oss om vi kunde tillverka andra saker. Jag skickade en provkollektion med några essenser, liniment och en handkräm i presentformat som jag hade tillverkat i reklamsyfte. Svaret uteblev. Månader gick. Ett halvår. Svein var som bortblåst. Och kartongen samlade väl damm i hans källare.
När Svein så småningom rensade sina förråd, hittade han en spräckt flaska av ”presentreklamsartikeln” med handkräm som följde med kartongen. Det gav honom idén att utveckla en hudlotion för den norska sjukvården.
Förpackningen lämnade uppenbarligen en del att önska, varför vi besökte Scanbech i Danmark som hade utvecklat en snygg, stabil, fyrkantig 500 ml flaska. Vår norske vän beställde 1000 enheter första veckan, 5000 andra veckan och efter ytterligare några veckor 10 000 enheter. Det var tydligt att norska händer gillade vår hudlotion. Produkten gick som smör i solsken på sjukhus och apotek och blev No 1 Bodylotion i Norge.
Den norska succén gjorde att vi växte kraftigt och behövde öka kapaciteten. Ännu en gång var vi tvungna att skaffa större lokal. Hela 200 kvm som plötsligt skulle visa sig vara i minsta laget. Större delen av lokalen blev färdigvarulager och snodde viktigt utrymme från produktionen. Vi hyrde således en lokal av grannen och slog ut en vägg för att få tillräckligt med plats för att separera fyllningen från själva produktionen. Det blev startskottet för en bättre produktion och banade vägen för Good Manufacturing Procedure (GMP).
Opåverkade av motgången harvade vi på, övertygade om att framgången låg runt hörnet. Det dröjde till 1983. Då ringde telefonen och ur luren kom rösten från en norrman vid namn Svein Hall. Han hade testat Ultra Gel och vill börja sälja till sjukhus i Norge. Visa av erfarenheten satsade vi inte alla pengar på samma häst utan började försiktigt med 1 ton.
Kort därefter frågade han oss om vi kunde tillverka andra saker. Jag skickade en provkollektion med några essenser, liniment och en handkräm i presentformat som jag hade tillverkat i reklamsyfte. Svaret uteblev. Månader gick. Ett halvår. Svein var som bortblåst. Och kartongen samlade väl damm i hans källare.
När Svein så småningom rensade sina förråd, hittade han en spräckt flaska av ”presentreklamsartikeln” med handkräm som följde med kartongen. Det gav honom idén att utveckla en hudlotion för den norska sjukvården.
Förpackningen lämnade uppenbarligen en del att önska, varför vi besökte Scanbech i Danmark som hade utvecklat en snygg, stabil, fyrkantig 500 ml flaska. Vår norske vän beställde 1000 enheter första veckan, 5000 andra veckan och efter ytterligare några veckor 10 000 enheter. Det var tydligt att norska händer gillade vår hudlotion. Produkten gick som smör i solsken på sjukhus och apotek och blev No 1 Bodylotion i Norge.
Den norska succén gjorde att vi växte kraftigt och behövde öka kapaciteten. Ännu en gång var vi tvungna att skaffa större lokal. Hela 200 kvm som plötsligt skulle visa sig vara i minsta laget. Större delen av lokalen blev färdigvarulager och snodde viktigt utrymme från produktionen. Vi hyrde således en lokal av grannen och slog ut en vägg för att få tillräckligt med plats för att separera fyllningen från själva produktionen. Det blev startskottet för en bättre produktion och banade vägen för Good Manufacturing Procedure (GMP).
Äpplet faller som bekant inte långt från päronträdet, och jag ställde mig den uppenbara frågan: Varför skulle inte samma produkt kunna funka på svenska sjukhus?
Mitt första samtal gick till Stockholms Läns Landsting där jag kom att prata med en omöjligt tuff och seg inköpare som vägrade låta sig övertygas. Efter många och långa möten började han att mjukna när han förstod att det var precis en sådan produkt som hans ”hygiensyrror” sökte efter. Innan vi släpptes genom nålsögat fick vi genomgå flera tester och godkännanden från diverse professorer. Ett nytt namn togs fram: Dermosil hade en bra klang och relevans, tyckte vi. Den blev så populär bland personalen på sjukhusen (de tog hem den för eget bruk) att den planerade årsförbrukningen tog slut efter en månad.
Nu blev det plötsligt på allvar och dags att få ordning på torpet. En period av snabb tillväxt följde och vi förbättrade såväl kapacitet som effektivitet.
En inköpsresa till Danmark där jag handlade ångpanna, generatorer, smälttank, pumpar mm kombinerades med en säljturné. När utrustningen åkte lastbil till Stockholm sålde jag in Dermosil till Landstingen i Skåne för att sedan återvända till huvudstaden och skruva ihop all utrustning. På en rullande sten samlas ingen mossa, och under samma resa nyttjade jag kvällarna till att utveckla tvålen SH Kremsåpe. En produkt som finns kvar och lever i välmåga.
Äpplet faller som bekant inte långt från päronträdet, och jag ställde mig den uppenbara frågan: Varför skulle inte samma produkt kunna funka på svenska sjukhus?
Mitt första samtal gick till Stockholms Läns Landsting där jag kom att prata med en omöjligt tuff och seg inköpare som vägrade låta sig övertygas. Efter många och långa möten började han att mjukna när han förstod att det var precis en sådan produkt som hans ”hygiensyrror” sökte efter. Innan vi släpptes genom nålsögat fick vi genomgå flera tester och godkännanden från diverse professorer. Ett nytt namn togs fram: Dermosil hade en bra klang och relevans, tyckte vi. Den blev så populär bland personalen på sjukhusen (de tog hem den för eget bruk) att den planerade årsförbrukningen tog slut efter en månad.
Nu blev det plötsligt på allvar och dags att få ordning på torpet. En period av snabb tillväxt följde och vi förbättrade såväl kapacitet som effektivitet.
En inköpsresa till Danmark där jag handlade ångpanna, generatorer, smälttank, pumpar mm kombinerades med en säljturné. När utrustningen åkte lastbil till Stockholm sålde jag in Dermosil till Landstingen i Skåne för att sedan återvända till huvudstaden och skruva ihop all utrustning. På en rullande sten samlas ingen mossa, och under samma resa nyttjade jag kvällarna till att utveckla tvålen SH Kremsåpe. En produkt som finns kvar och lever i välmåga.
Först tog vi Norge. Sen Finland. Av en slump. Att expandera till Finland var egentligen ingen uttalad strategi utan en följd av att Arne på BP-macken dök upp och utmanade oss att tillverka en whiskyessens som faktiskt smakade bra. Med barnslig entusiasm antog vi utmaningen, och lyckades imponera honom med det vi tog fram.
Arne introducerade mig sedan för kusin Klas som ägde ett solarium Finland med en kompanjon vid namn Henry. De ville ha en solariekräm att sälja. Solariesolen slocknade dock för mig i och med att den såldes.
Men Henry satt fast med en tom fabrikslokal där han hade tillverkat jeanskläder. Vi kom att prata om nya möjligheter och Henry bestämde sig efter en tid för använda fabriken till att sälja Dermosil. Det blev, som det heter i sagan, början på en långvarig affärsrelation som består än idag.
En solskenshistoria med långt bättre lyster än solarieprojektet. Henry driver idag företaget Dermoshop, en av våra äldsta och största kunder.
Först tog vi Norge. Sen Finland. Av en slump. Att expandera till Finland var egentligen ingen uttalad strategi utan en följd av att Arne på BP-macken dök upp och utmanade oss att tillverka en whiskyessens som faktiskt smakade bra. Med barnslig entusiasm antog vi utmaningen, och lyckades imponera honom med det vi tog fram.
Arne introducerade mig sedan för kusin Klas som ägde ett solarium Finland med en kompanjon vid namn Henry. De ville ha en solariekräm att sälja. Solariesolen slocknade dock för mig i och med att den såldes.
Men Henry satt fast med en tom fabrikslokal där han hade tillverkat jeanskläder. Vi kom att prata om nya möjligheter och Henry bestämde sig efter en tid för använda fabriken till att sälja Dermosil. Det blev, som det heter i sagan, början på en långvarig affärsrelation som består än idag.
En solskenshistoria med långt bättre lyster än solarieprojektet. Henry driver idag företaget Dermoshop, en av våra äldsta och största kunder.
Ännu några år har gått. Produkterna, kunderna och medarbetarna har blivit flera. Liksom antalet kvadratmeter.
Idag bor vi i en anläggning på drygt 7500 kvm i Gustavsberg. Vår kapacitet är mångdubblad och vi siktar på fördubblad omsättning till 2025.
Vi fortsätter med vårt vinnande recept; att utveckla unika produkter tillsammans med våra kunder och säkra tillverkning av högsta kvalitet.
Att leva drömmen. Älska varje minut. Och hedra pappas språngbräda.
Ännu några år har gått. Produkterna, kunderna och medarbetarna har blivit flera. Liksom antalet kvadratmeter.
Idag bor vi i en anläggning på drygt 7500 kvm i Gustavsberg. Vår kapacitet är mångdubblad och vi siktar på fördubblad omsättning till 2025.
Vi fortsätter med vårt vinnande recept; att utveckla unika produkter tillsammans med våra kunder och säkra tillverkning av högsta kvalitet.
Att leva drömmen. Älska varje minut. Och hedra pappas språngbräda.
Observera att SALABS hemsida är en Beta Version och under konstruktion.
Vi ber dig därför om din förståelse och överseende över eventuella funktionsfel vid navigering.